När ett flygplan flyger runt i lufthavet laddas det kontinuerligt upp med statiskt elektricitet vilket skapar en skillnad till den omgivande atmosfärens laddning. Laddningen byggs upp genom friktionen som skapas kring skrovet i luften eller genom olika typer av nederbörd. Skillnaden i laddning mellan omgivningen och flygplanet kan bli så stor att det kan ge upphov till kraftiga urladdningar som kan påverka bland annat instrumenteringen eller rent av leda till gnistbildning med tillhörande brandrisk.

Därför försöker man kontinuerligt jämna ut skillnaden mellan flygplanet och den omgivande atmosfären genom "static dischargers" vilken är en enkel väg ut för elektriciteten. Dessa ser ut som små antenner eller spröt och finns för det mesta monterade på skev-, höjd- samt sidorodret. Fokkern har fyra stycken på respektive skevroder, två på respektive höjdroder samt två högst upp på sidorodret. Ni har säkert lagt märke till dessa när ni suttit ombord på ett flygplan.

Det finns även en jordningsanordningen som hänger ner från respektive huvudställ på Fokkern för att på så vis jorda och avlägsna skillnaderna i laddning när flygplanet landar och får markkontakt. Det är väldigt viktigt att planet blir jordat så att inte människor på marken som kommer i kontakt med flygplanet får sig en elektrisk stöt. Häromdagen när jag gjorde PFI saknade faktiskt ett av huvudställen denna jordningsanordningen men planet fick flyga vidare till Arlanda för att få det åtgärdat där.