Efter helgens utflykt och midsommarfirande på Ven var det imorse dags för att flyga upp till Stockholm igen, klockan 06.45 från Ängelholm och därefter direkt in i simulatorn. Sex månader sedan sist jag tog plats i burken och jag måste erkänna att det kändes lite märkligt även om det varit ens hem under hela hösten.

En klarblå himmel och sommarvärme förbyttes mot minimumväder och minusgrader i Sundsvall för en flygning till Umeå. Vi kom faktiskt till Umeå men inte utan problem...elfel under cruise och motorbrand på ILS-inflygningen till bana 32. Meningen var att vi då skulle landa men simulatorn ville annat och gav oss istället en för stor avvikelse på den horistontella hjälpmedlet (LLZ) och då var det bara att göra en go around. Instruktören hade inget med detta att göra så simulatorn lever sitt egna liv helt enkelt. Nu när det blev go around och ny inflygning blev det istället att försöka åtgärda och stänga ner den motor som brann. Det gick inte att släcka och det blev till att landa med en brinnande motor men frågan återstår nog om flygplansskrovet kunnat stå emot en brand så länge som det ändå tog att göra ett nytt landningsförsök...men det är inget som simulatorn kan simulera direkt. Den frågan förblir obesvarad!

Efter den flighten blev det till att öva motorbortfall och inflygningar på en motor både för mig och kapten. Tyckte faktiskt att nödprocedurerna satt riktigt bra trots att man varit ifrån det så länge, det känns ju tryggt både för mig själv och passagerarna antar jag. Det viktigaste är att behålla lugnet och arbeta metodiskt så går det alltid betydligt enklare även om situationen är stressad! OPC:n slutade med att göra tre CAT II-inflygningar för att bibehålla den statusen, det vill säga att landa när sikten bara är 300 m! Nu gäller min Fokker 50 behörighet ytterligare ett halvår hos Avia Express i alla fall.